Rwanda resan/ sju svara ar!

060503

Hej,

Idag är det dan före dan, före doppare dan! Nej men i morgon åker jag och Lina till Rwanda och det ska bli jätte kul. Kanske inte lika kul när jag ska gå upp i morgon bitti. Bussen går 07.15 eller 1.15 swahili time, de börjar räkna timmarna när solen går upp. I dag har jag och Zungo växlat pengar och fixat lite grejer, det tog givetvis sju svåra år. Vi ville ha lite Rwandesiska franc men se det gick inte men dollar har vi i alla fall så att vi kan betala visumet vid gränsen. Vi kommer att åka via Uganda och byta i Kampala och sedan vidare till Kigali, huvudstaden i Rwanda. Där ska vi bli mötta av en vän till en vän, som Lina ska intervjua för sitt arbete. Han är nämligen en överlevare av folkmordet. Jag ska även ta kontakt med en kille som heter Chris som jobbar på svenska ambassaden. Han är vän till Jana som jag skrev min B-uppsats med i höstas. Vi kanske ska bo hos honom, han sa i alla fall att vi kunde det när jag träffade honom innan jag åkte hit, annars bor vi på hotell.

Jag börjar finna mig i min nya frisyr, det är inte mer än ett par tre centimeter men blond är jag och det var ju fasligt länge sedan sist. Jag har handlat ett par ruskigt stora och fula orangea solglasögon som jag har på huvudet, i stället för hår man kan ju inte gå helt barhuvad i Afrika, då känner man sig naken och naket är vaaaarmt!

Svälta kommer vi i alla fall inte att göra på bussen, herre min gee vad vi har handlat med oss grejer (eller greker på sms-språk) fyra avokados var och knäckebröd och gud vet allt, godis givetvis och batterier fast de är till cd-spelaren.

Jag fick lämnat in ett utkast till uppsatsen som Dr Kamenga ville ha innan vi skulle åka. Jag vet inte riktigt varför han ville ha det, för vi har inte fått några handledare och nu är det ju inte riktigt lönt att börja med det när terminen är nästan slut.

I natt var jag arg som ett bi! Lina pojkvän stod utanför dörren och höll på klockan halv två på natten, jag sa till honom att vi sov men det brydde han sig inte om. Det var helt fel dag att stå och banka på dörren kan jag tala om jag var ett riktigt mens-monster, man muckar inte med mig då. Men visst han gav sig inte förrän han hade fått upp mig ur sängen och Lina sov, henne var jag också förbannad på, för jag trodde att hon ignorerade honom och lät mig sköta snacket. Men tydligen så sov hon, jag vet inte det ja, för annars brukar hon vakna väldigt lätt… men det bedyrade hon att idag att hon hade gjort. Ja, ja han kommer i alla fall aldrig att göra om det misstaget det kan jag tala om! Haha J

Shit pommes frittes, 30 timmar på buss i morgon, det känns sådär kul men fan va det ska bli intressant att få komma dit! Herre min geee vad den här Zungon får göra mycket roliga grejer! Gött e det!

Jag ska plugga på bussen också är det meningen, för snart är det dags för slut tentor och allt vad det innebär. Vi skulle ha haft mid-terms också men än så länge har vi inte hört något. Vi får väl kanske något att skriva om som vi kan lämna in. Dr Kamenga vet i alla fall om att vi åker och han sa att det var ok, bara jag lämnade in det om uppsatsen. Han skulle vi ha haft föreläsning med idag men han kom aldrig, konstigt. I går ringde han i alla fall och talade om att han inte skulle komma, ja dessa afrikaner!

Vad har annars hänt… jag såg att jag inte har skrivit på ett par dagar. Idag är det onsdag, det är Linas malaria dag när hon tar sitt piller. Det var min dag i går, då var vi på vår favorit restaurang i stan, Alcov det var lika gott som vanligt. I måndags var det första maj, vad hände då?? Zungo kom hem från Bagamoyo och jag blev klar med min intervju som jag satt och skrev in på datorn. Jag hade ju varit tvungen att skriva det mesta för hand för strömmen gick hela tiden. Det to tre dagar att ordna med, två att skriva ned från inspelningen och en att skriva in på datorn. I söndags var jag och spelade biljard med Tony på Hill Park och sedan kom Johanna också, det var trevligt.

Men det ser jag nu att jag redan har skrivit så, så längesedan var det inte jag skrev ändå!

Nej hurre ni nu ska jag borsta tänderna och lägga mig att läsa, klockan är 21.45 och det är en förskräckligt tidig morgon i morgon.

Queen-Lisa

060512

Hej,

Nu är jag tillbaka från Rwanda och det ska ni veta att lätt var det inte att ta sig dit eller komma där ifrån heller för den delen.

I torsdags påbörjades den långa färden, klockan 07.00 tog vi bussen och trötta var vi men muntra och förväntansfulla. Vi slog oss ned på våra säten, strax där på kände de två sungosarna att det luktade förskräckligt mycket urin, vi kom fram till att det var Linas säte. De sa att de skulle tvätta det, men vi vägrade sitta där ända till Uganda, så vi fick andra platser men det var två andra tjejer som fick sitta på kisssätet. ”Kiss Expressen” ramlade vidare och nio timmar in på vårt även tyr befann vi oss i Arusha, där bussen stannade för att släppa av och på passagerare, då var klockan 19.00. Jag handlade ett tygstycke genom fönstret med målade masajer på, för jag tänkte att det skulle bli kallt senare. Jag fick ned priset en bra bit men sedan lurade han mig att handla ett armband för växeln som jag fick tillbaka, men vi blev båda glada och armbandet ska jag ge till min gode broder, vi får väl se om han tycker om det. Vi åkte vidare genom Serengeti mot Nairobi i Kenya, det var mörkt men trots det såg jag och Sungo giraffer, sebror och en och annan gasell. Vägarna i Kenya är inte riktigt vad de borde vara och herre min ge vad de kör, fort ska det gå! Sedan tog vägen slut men vi körde vidare ändå. Väl framme i Nairobi var klockan 24.00 och de två äventyrsfararna var förfärligt trötta och kissnödiga. Vi gick på toa medan de städade bussen och vi blev ruskigt griniga på folk som inte är lika bra som oss svenskar på att stå i kö, fan va de tränger sig!

Vi hoppade på bussen igen, den här gången mot Kampala, Uganda. Vi nådde gränsen vid nio på morgonen. Dessförinnan fick vi skäll av gränskontrollen för att vi inte hade betalat visum in till Kenya, vi hade bara fått en stämpel ut från Tanzania. Vi var så glada för vi trodde vi hade sluppit betala, men vi fick hosta upp 50 dollar när vi skulle ut ur Kenya, de sa att vi var ”illegal aliens” haha. Antagligen så la de 30 av de dollarna rätt ned i fickan för när vi åkte tillbaka genom Kenya igen så betalade vi bara 20, hmm. Vi lärde oss emellertid av vår läxa och pröjsade 15 dollar för att komma in i Uganda. Vid det här laget var vi ruskigt trötta och svullna från topp till tå. Vi var framme i Kampala vid 14.00 tiden, då delade vi taxi med en kvinna på bussen som vi hade talat lite med och jag hade lekt med hennes söta lilla dotter. Hon skulle hjälpa oss till ett växlings kontor och hitta kontoret till bussen vi skulle ta till Kigali, Rwanda, på morgonen efter. Hon erbjöd oss att bo hemma hos henne men vi tackade nej, för vi ville bara vara själva och sova och slippa vara trevliga. Hon visade sig vara ett ärkesvin så det var ju skönt att vi inte bodde hos henne. Hon skulle ha pengar och allt möjligt för att hon hade hjälpt oss, dessutom tyckte hon att vi skulle betala hennes taxi hem. Vi betalade taxin dit vi skulle men sedan när jag skulle få växeln tillbaka så tog hon den och drog, hon sa att hon var tvungen att köpa dricka till sin dotter. Vilken idiot, det var inte så att hon inte hade pengar, hon hade hus fina kläder och åkte den dyraste bussen, girig jävel det där. Men hon tyckte att vi skulle ringa nästa gång vi kom till Kampala! Det gjorde vi inte…

Vi handlade våra biljetter till Kigali bussen skulle gå klockan fem på morgonen, vi ville bara komma där ifrån. Sedan gick vi tvärs över vägen för där låg ett hotell, first class hotel, hette det… ja det var helt ok! Skönt att bo så nära tänkte vi och beställde en kopp kaffe. Öl hade de inte för det bodde religiösa människor där. Kaffet smakade skit, fy fan, det var något pulver som inte innehöll koffein. Givetvis var managern tvungen att sitta och titta på oss när vi drack det. Han var vansinnigt trevlig och hade söner över hela världen, berättade han. Sedan fick jag ett ryck och gick och duschade, fan va skitig jag var! Det var ett ställe på vägen dit som var helt rött, träden var röda husen var röda allt var rött och vi också! När man tog handen genom håret blev den röd svart av skit! Så ni kan ju tänka er hur man såg ut. Vatten fanns det i alla fall på rummet, det kom inget ur munstycket utan jag fick hälla upp i en spann, men varmt var det! Sungo satt ute i solen och solade sitt bleka anlete. Sedan hände inte så mycket mer vi käkade lunch och middag och så låg vi på sängen och sträckte ut oss, man får ont i hela kroppen av att sitta så länge, sungo fick sitt sår! Haha gamla kärring! 23 år gammal. Kampala var en skitig stad, men jag kan tänka mig att den är rätt kul att gå ut i. Det var tydligen filmfestival när vi var där men vi orkade inte ta oss ut.

På morgonen gick vi över vägen mot bussen och när vi kom dit sa de att den hade redan åkt, det var inget jag ville höra 04.40 på morgonen åååh va arg jag var. Men tydligen så var det inte alls så, när jag pratade med mannen i biljett luckan, utan det var något fel på bussen så allt hade blivit förskjutit en timme så vi fick ta bussen klockan 06.00 i stället, då blev jag lugn och fin igen och to mig en kopp kaffe, men svart kaffe fick jag inte för det kan man tydligen inte dricka på morgonen i Uganda. Men jag var glad för det en cigg slank ned också. Vi fick platserna längst fram i bussen och guuuuuud vad vi ångrade det! Den här mannen körde så att vi trodde faktiskt inte att vi skulle komma fram levande. Vägarna var håliga och bergen höga och stupande rätt ned. Vi satt och spände oss hela vägen fram sju timmar tog det. Vi slapp betala visum in till Rwanda, det var ju trevligt av dem får jag säga! Men va otäckt det var, det liksom knöt sig i magen när vi åkte över gränsen. Det var som om man såg folkmordet, allt som har hänt mitt fram för sig. Så var det hela tiden när vi var i Rwanda, det gick liksom inte att koppla bort. Det var väldigt jobbigt och överväldigande måste jag säga. När vi kom fram och hoppade av bussen tog vi en taxi som vi bad hjälpa oss att hitta ett hotell, vi skulle ju ha bott hos Chris men jag hade inte fått tag i honom så vi sökte upp ett hotell. Det hotellet han visade oss var skit och dyrt så vi sa tack för kaffet och jag drog i väg med Sungo åt ett håll som jag trodde det skulle finnas ett schysst hotell och det fanns det, kan ni tro!? man har näsa för vissa grejer. Isimbi hette hotellet och det var fin men ganska dyrt om man jämför med Tanzania men allt är dyrt i Rwanda så vi stannade där, ska jag vara ärlig så orkade vi inte ta oss någon annan stans heller, vi var ju så trötta!

Man tänkte hela tiden på alla hemskheter som hade hänt där, när man mötte någon på stan, undrade man om han hade mördat någon eller vad han har varit med om. Människorna var inte glade som i Tanzania, ögonen var helt blanka och likgiltiga. De enda som var något så när glada var barnen, men det var något som inte stämde med dem med. Hela atmosfären i landet var hjärtkrossande. Men väldigt vackert, det var svårt att förstå att det har hänt något så fruktansvärt i ett land så vackert och idylliskt som Rwanda. Första dagen var vi på ett memorial museum med Gilbert, killen som Lina skulle intervjua. Det var hemskt… J allt var hemskt men intressant. Det var berättelser om familje öden och tradgedier från folkmordet. Men det var även en del om utställningen som handlade om andra folkmord, förintelsen och folkmordet på armenierna. Sist av allt kom man till en del som handlade om barn, döda barn, de var bilder och små faktarutor om vad deras favorit rätt var och hobby och bästa kompis. Då började jag stor tjuta, det var liksom ingen mening att försöka sluta gråta för det kom bara mer saker hela tiden som man blev ledsen av. Jag kommer ihåg dagen efter så var vi med våra nyfunna vänner Ragnhild och Gabriel, ett par från Helsingborg, på först en gravplats, massgrav där det låg 60.000 människor begravda. De flesta av dem kom från området runt omkring. Det var helt obegripligt, att det låg så många människor under marken, under det stora korset. Men det värsta var ändå Kyrkan som vi åkte till efteråt, det var en lång väg dit men när vi kom fram så var det så överväldigande att jag var tvungen att sätta mig ned. Man mådde fysiskt illa och blev helt yr i huvudet. Allt var lämnat precis som när det hände, inne i kyrkan hade de radat upp skallar på hyllor och på golvet låg där massor med ben och skräp och allt allt. Sedan gick vi runt huset och inne i nästa lilla hus hade det funnits flera tusen människor som hade gömt sig Interhamawe. I nästa hu igen så hängde det kläder som folk hade haft på sig och på golvet låg samma människors benknotor. I nästa hus var det åter igen tusentals männsikor som hade gömt sig och det såg lika illa ut där, men i nästa hus så hade det varit kök och där låg det knivar och gafflar och en plånbok såg jag. Alla husen var granat skadade och men de hade satt aluminium tak över alla byggnader för att skydda dem för väder och vind. Flickan som jobbade där hade själv mist sina båda föräldrar, hon och hennes syskon hade precis klarat sig för de hann springa i väg, 25.000 människor dog där. Nästa ställe vi besökte var stängt och tur var väl det för nu var vi väldigt medtagna allihopa. Det var skönt att det inte bara var jag och Lina som åkte och tittade på detta själva utan att vi var fyra, eller faktiskt fem, för Philip vår vän och taxi förare var med och upplevde detta tillsammans med oss. Han var väldigt upprörd, som vi alla var men han var så speciell. Han kunde se ut som 200 år och samtidigt som fem år gammal. Ena stunden var han glad och sken som en sol men ögonblicket efter var han så bedrövligt ledsen, ja den mimiken härmar man inte i första taget. Han var härlig, jag ska kolla i morgon om han har hört av sig på mailen, det lovade han! När vi hade kollat på alla dessa hemskheter så sa jag att nu måste vi göra något roligt också för att balansera upp detta, jag vill inte komma ihåg Rwanda som bara ett folkmord. Vi gick och åt, men innan dess var vi och plåtade Hotel Des Milkolain (hotell Rwanda) vakten ville först inte låta mig plåta men sedan föll han för min härliga charm så då tog jag två kort! Sedan gick vi och åt allihopa Gabriel, Ragnhild, Philip och sunksungo gånger två! Det var gott och öl fick man också, de skojar inte om ölen i Rwanda, Primus heter den och innehåller 72 cl och 5,0% herre min ge! Det blev bara en, till lunch… efteråt körde Philip oss hem till Isimbi och vi duschade och snackade om allt som vi hade sett under dagen. Jag och Lina gick upp till Gabriel och Ragnhild och satte oss och pratade med dem en sväng också sedan gick vi ned och åt middag. När vi kom ned till receptionen så stog Philip där, han hade ringt upp till vårt rum i 20 minuter men vi var ju inte där, utan hos de andra! Stackarn trodde att vi hade glömt honom! Men det hade vi inte! Det var en trevlig middag och vi skrattade och sedan berättade Phil om sin bror som hade dött underfolkmordet, han var så ledsen i ögonen när han pratade om det. Sedan sa han nakopenda Lisa na Lina sana sana sana, då sa jag we nakopenda sana wewe too! Vi tycker så mycket om dig med! betyder det. Det kändes jobbigt att lämna honom där när vi åkte hem igen, men samtidigt var det skönt att åka där ifrån, de två och en halv dagarna vi hade där räckte den här gången. Det tog tre dagar dit och fyra hem, vi stannande till i Arusha sista natten för vi ville inte komma fram till Dar så sent på natten, som vi annars skulle ha gjort. I Arusha handlade jag en trumma för mina sista manetas och i Rwanda hade jag handlat en lokal sorts gitarr, den ser ut som en blandning mellen ukelele och banjo fast i koskinn och den luktar inte riktigt hallon, men fin är den! Och min trumma, fan vad jag ska spela, jag har planer på att starta band i göteborg i sommar, gitarr, trumma och digeridoo! Det blir fina grejer, fan va pengar jag ska göra! Det behöver jag om jag ska hålla på och köpa konsertbiljetter för så här mycket pengar hela tiden! Nu är Robbie, Madonna och Winnerbäck bokad! Fan va kuuul!

Det är skönt att vara hemma i Dar igen, det var kul att ha gjort detta men lika skönt att komma hem igen. I dag har jag tvättat alla mina kläder, nu ska de bara torka också! Det har tydligen regnat hela tiden när vi har varit borta. Men i dag har det varit sol, i alla fall inte regn! När kläderna är torra ska jag lägga den i resväskan för det är ju fan va allt möglar, min trä staty var helt grön mina kläder luktade mögel som bara denn och rummet gick inte att vara i för det kliade så i halsen och ögonen. Ja så hälsosam är det inte att bo här men nu är det så det är och det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen och det är ju jag bra på!

Ha det nu gött i vår solen!

Pussar och kramar, Queen-Lisa